Flyger i vinden

Ja, alltså, den här bloggen liksom dog och jag fick nya bra bloggideer. Eller egentligen bara inspiration till en ny bloggdesign. I alla fall har jag startat en ny blogg. Kika in på http://vannesochjag.blogg.se och följ oss där!

Till Vannes:

• Brun Bucas-sadelgjord, 110 cm (hoppas den inte är för kort)
• Brunt hackamore (ljusare än på bilden), Källquists

Till mig:

• Röda helskodda ridbyxor från Börjes
• Mjuka, smala vävribbtyglar med stoppar. Ful färg men jag hoppas kunna göra dem mörkare
• Supersköna bruna handskar, nåt märke jag aldrig sett förr
• En rumpvärmare i fårskinn

 

Ska ni till mässan, eller har ni varit där redan? Vad köpte ni/tänker ni köpa?

Jag red i ridhuset idag. Töväder + nysnö = halka, så vi får hålla oss i skinnet ett tag. Det gick bra i alla fall, inte suer men inte dåligt heller. Jag red med bara remontnosgrimma och det funkade bättre än jag trodde att det skulle göra. Särskilt grinden, den gick bättre än med hackamore.

Vi galopperade lite och det gick också bra :)

Jag har haft lov den här veckan. Massor med tid att blogga, tänker ni. Massor av tid att rida, tänker jag! Jag har nte haft tid eller ork att skriva minsta lilla här, men nu lite uppdatering, äntligen. Sug i er likt kaktusarna i Sahara, för det kan dröja än mer till nästa lilla droppe ny text här.

Vi har i allafall utnyttjad det underbara vintervädret och ridit ut så mycket som möjligt. Vannes har hunnit trampa av sig en boot (för första gången) som var på vift i två dar innan den hittade hem igen. All snö och det faktum att sötponnyn inte sprungit ute ordentligt på ett par månader gör det smått livsfarligt att släppa honom att springa med fria tyglar och ännu livsfarligare att försöka hålla in honom. Vi har alltså tokgalopperat en del i veckan, mer eller mindre mot min vilja.

Idag red jag i ridhuset eftersom det hemska lågtrycket hunnit dra in på riktigt och försökte dränka oss i en väldig regnig snöstorm. Vannes var inte riktigt med på noterna, grinden tog vi oss igenom lite mindre galant än vanligt och helst ville han bara gå i Nötens svans. Det blir en utmaning för mig som får försöka hitta på något nytt och roligt att göra. Valet föll på galopp, vilket fungerade utmärkt i båda varven.

Allt som allt ett sportlov så som sportlov bör vara med sin beskärda del av glädje, rädsla och oro över borttappade boots.

Hej så länge!

Vi var ute och red igår, jag, Vannes, Fia och Nöt. Det gick bra för det mesta, men Vannes har så himla mycket överskottsenergi, mest adrenalin. Han stod still för länge så nu exploderar han i glädjesprång såfort man vill galoppera. Vi måste bygga upp galoppmusklerna igen, starta om från ruta ett. Det känns väldigt jobbigt, men samtidigt är det ju bara att tacka och ta emot. Som Fia sa igår, om Vannes inte hade bockat, rusat och sprungit iväg, om han hade varit en snäll ponny som alltid gjorde som man bad honom om och aldrig busade, då hade han ju inte varit min Vannes. En Vannes utan bockningar är ingen Vannes, iallafall inte min Vannes, och jag älskar honom precis så som han är.

Jag och Vannes var ute på en tur ensamma idag. Att jag inte varit ute ensam med ponnyn förut, det är ju så underbart! Man behöver inte förhålla sig till någon, man behöver inte vara social, man behöver inte försvara sig eller ponnyn. Den perfekta avkopplingen för själen, man får tid att tänka och bara vara. Att få dela alltsammans med en ponny, som lyssnar utan att säga något och tröstar utan ord.

Vi lyckades tajma uteritten så att vi kom ut över hygget just som solens sista strålar färgade horisonten rosa.

Jag red i ridhuset igår, barbacka med halsring. Jag hade hackamoret också, men det är roligt att rida med halsring ibland. Då får man som ett kvitto på att man kan kommunicera med sin häst på andra sätt än med tyglarna. Det är ett ganska effektivt sätt att få veta hur mycket man faktiskt använder och förlitar sig på huvudlaget och ev bettet.

Det var iallafall inte riktigt det som var tanken med inlägget. Min mening var att beskriva hur otroligt fin Vannes var igår. Han var jättepigg och sprang ifrån min hela tiden när jag jobbade honom från marken, bara för att kunna komma tillbaka gång på gång.

Ridningen gick super. Jag hade travbommar på ena kortsidan så att han längde ut steget och sedan korta jag upp honom i en sluta på långsidan. Han fick med all fart in i slutan så det kändes som att ryggen höjdes minst en decimeter. Sedan skulle jag prova i högervarvet o0ckså, hans svaga sida, men då hade Fia precis börjat galoppera Nöt så Vannes tog sluta-hjälpen som en galoppfattning och galopperade ett halvt varv. Utan att bocka! Det kändes så bra att jag skrittade av och gick in i stallet, man ska sluta när det går som bäst.

Det känns så skönt att ha honom genomkollad och att vi gjorde något åt problemet innan det hann bli något stort och störde igångsättningen. Nu ska vi alla vara fräsha och glada och redo för ett nytt år av utmaningar!

Kiropraktorn gick genom Vannes idag och han var tydligen ordentligt sned i bäckenet. Det kom troligen av att han haltade så mycket av fången men han blev behandlad och ska vara fit for fight igen. Det känns skönt att han mår bra och att vi kan vara säkra på att gå framåt nu. Han ska få massage i nästa vecka men det ska inte vara några problem.

Jag och Fia tog en barbackatur i skogen idag. Snön ligger kvar, det snöade mer ikväll, och det var kallt och månsken. Trots att månen inte var full lyste den upp skogen i ett silverfärgat ljus. Otroligt vackert och mysigt.

Nu kommer bilder på en fint matchad lurvponny med en fult matchad ryttare. Hur tänkte jag när jag lät reflexbandet sitta kvar på hjälmen och hade en röd buff? Tur att bilderna blev så gula av ridhusets lampor att jag fick göra om dem till svartvitt.

Jag la bara upp några av bilderna, vissa ser så dåliga ut att jag inte vill visa dem. Jag har jättekorta läder, har alldeles för långa yttertyglar och vannes är överböjd. Det var lite vitsen, för att sträcka ut och mjuka upp musklerna i yttersidan, men det ser för jävligt ut så bilder får ni inte ;)

Det var markusträning idag och vi tränade böjning för att riktigt sträcka ut alla myskler i ryggen och sidan. Efter ett tag klickade det och allt bara funkade. Det är det bästa med att rida för instruktör, jag önskar tt jag hade en liten Markus som sa till mig varje ridpass när jag har för lång yttertygel och när jag glömmer bort att styra. Bilderna blev inte så bra och ligger på kameran, kanske de kommer upp ikväll eller imorrn, annars till helgen.

Det har kommit snö hit nu äntligen och det kommer vara minusgrader i minst tio dagar till. Den här vintern kan inte vara mer efterlängtad, efter månader med mörker, regn och lera.

Jag och Fia red ut i snön igår, och vi galopperade. Vannes var lite ömfotad där det var som hårdast, men ändå pigg och glad. Efter veckan med fruset utan snö, när marken var så hård, har han en del blåmärken i hovarna som såklart ömmar lite.

Imorgon är det markusträning och jag har nya ridbyxor. Kanske får ni bilder, eller kanske bilder från förra träningen som jag inte lagt upp än. Är det något någon vill se?

Jag tittar på Idrottsgalan just nu, där priset till Årets manliga idrottare just delades ut till Markus Hellner till nackdel för Rolf-Göran Bengtsson. Väntat kan man tycka och det är egentligen ingen överraskning. I sig stör det mig inte särskilt mycket, ridsport är ju inte den enda idrottsgren som får gå åt sidan för TV-sportens favoritgrenar skidåkning, fotboll och ishockey. Det är alltså inte därför jag blir så upprörd.

Men när de nominerade till priserna presenteras innan vinnaren avslöjas visar man idrottsmannen/kvinnans prestationer under året. När det är Marcus Hellners tur får man veta om VM-guld, VM-silver världscupsegrar. Allt är som det ska, visst har Hellner gjort bra ifrån sig och det ska han vara stolt över.

Så kommer Roffes tur. Några klipp med hästhoppning och en enda ynka listad prestation, världstvåa. Nog är det en prestation i sig med det kommer inte ett ord om grand-prixsegrar, världscupsegrar och framförallt Sveriges allra första individuella EM-guld i banhoppning. Inte ett ord!

Det här gör mig otroligt upprörd, irriterad och arg. Som tur är för mitt humör lyckades faktiskt Rolf-Göran Bengtsson kamma hem Jerringpriset, något som han verkligen är värd. Det visar att även om medierna går emot oss så kan vi folket, Sveriges hästfolk, visa vad vi vill och att vi inte låter oss tryckas ner. Länge leve ryttarna!