Flyger i vinden

Jag tittar på Idrottsgalan just nu, där priset till Årets manliga idrottare just delades ut till Markus Hellner till nackdel för Rolf-Göran Bengtsson. Väntat kan man tycka och det är egentligen ingen överraskning. I sig stör det mig inte särskilt mycket, ridsport är ju inte den enda idrottsgren som får gå åt sidan för TV-sportens favoritgrenar skidåkning, fotboll och ishockey. Det är alltså inte därför jag blir så upprörd.

Men när de nominerade till priserna presenteras innan vinnaren avslöjas visar man idrottsmannen/kvinnans prestationer under året. När det är Marcus Hellners tur får man veta om VM-guld, VM-silver världscupsegrar. Allt är som det ska, visst har Hellner gjort bra ifrån sig och det ska han vara stolt över.

Så kommer Roffes tur. Några klipp med hästhoppning och en enda ynka listad prestation, världstvåa. Nog är det en prestation i sig med det kommer inte ett ord om grand-prixsegrar, världscupsegrar och framförallt Sveriges allra första individuella EM-guld i banhoppning. Inte ett ord!

Det här gör mig otroligt upprörd, irriterad och arg. Som tur är för mitt humör lyckades faktiskt Rolf-Göran Bengtsson kamma hem Jerringpriset, något som han verkligen är värd. Det visar att även om medierna går emot oss så kan vi folket, Sveriges hästfolk, visa vad vi vill och att vi inte låter oss tryckas ner. Länge leve ryttarna!

Igår fyllde jag arton år. Det betyder myndig, ansvar, vuxen. Och det betyder att min ponnytid rinner ut. Det här är mitt och Vannes sista tävlingsår, men tävlingar känns inte längre lika viktigt. Alla problem förra året, Vannes långa konvalescens, de ger perspektiv. Jag är så nöjd att bara lunka runt i skogen, helt kravlöst och utan ambitioner. Att ta dagarna som de kommer, och njuta av varje ögonblick.

Jag vill inte försöka jobba mot något som jag inte tror att vi kommer klara, och jag har insett att det kanske inte ens är särskilt viktigt för mig att hoppa och tävla. Jag vill mycket hellre åka på träningar, träffa annat hästfolk, få nya perspektiv och nya erfarenheter. Att tävla är kul, men det är inte själva tävlingsmomentet som jag gillar utan snarare att åka till ett nytt ställe, putsa upp alla grejor och visa upp sin snygga, välskötta ponny. Precis allt det kan jag få ut av att åka på en träning någonstans och då dessutom få inspiration och ny kunskap.

Jag är dessutom så himla sugen att prova på Working Equitation. Det verkar jätteroligt och jag tror att det passar mig och Vannes som ekipage bättre än dressyr och hoppning. Dessutom får vi använda vår dressyrsadel och jag får tävla Vannes hur länge jag vill.

En leodpardfläckig pålle skulle väl inte sitta fel, eller vad säger ni?



Det var de associationerna jag fick när jag läste det här, sedan förstod jag att de menade helt vanliga Pippi Långstrump-hästar. Så tråkigt.

Jag har varit iväg och köpt en sadeltvål och en blå plastlåda. Jag har mycket minnen i de där blå lådorna. De symboliserar ridskolan, och att var lite förmer än andra "ridskoleungar". Det är de som hänger i stallet varje dag som putsar träns med den där tvålen. Även om den blå lådan ligger framme tillsammans med några svampar och en spann vatten så är den så ouppnåelig för de som bara kommer för sin lektion en gång i veckan. Jag använde aldrig ridskolans sadeltvål i den blå lådan.

På ridläger fanns den också, och den använde jag tills lägerhästens alla grejor var skinande rena och mjuka. Där kunde ridskolebarn som jag kunde känna sig som stalltjejer med händer som luktade av glycerintvål och läder. Det var det jag älskade mest med att vara på ridläger, att vara i stallet och sköta stallsysslorna.

Sedan hittade vi stallet med de lurviga hästarna, jag mötte Altea och putsade hennes träns varje dag med sprejtvålen jag köpt på GeKås. Nu har jag tagit ett steg längre och skaffat mig en kladdig glycerintvål i en blå plastlåda.

Bild lånad från www.hoppla.se

Något jag nästan blir lite mörkrädd för, är när ryttare och hästmänniskor försvarar ridningen som sport med att det är farligt. "'We risk our lives' och därför är vi inga töntar och ridning är minsann en riktig sport." Jag minns en text som gick runt på gamla bilddagboken som jag reagerade starkt på. Budskapet i texten var i princip: "Vi är tuffa, för vi kan dö när som helst".


Jag tycker inte att man ska ta så lättsamt på farorna som ridningen faktiskt innebär. Visst, vi kontrollerar djur som väger ett halvt ton och vi hoppar hinder som är högre än oss själva, men har vi någonsin en tanke på hur farligt det är? Vi säger att vi är så tuffa för vi riskerar minsann livet varje gång vi sitter upp, men är det något vi egentligen tänker på att vi gör eller bara något vi säger när andra påstår att ridning är en töntig hobby?

Ska man verkligen respektera en människa bara för att denne utsätter sig själv för stora risker när den utövar sitt fritidsintresse? Är det något man vill uppmuntra? Känner man sig mer värd av att intala sig själv och andra att man kan dö när man rider?

Som ni kanske märkte på mitt tidigare väldigt deprimerande inlägg är det svårt att ta sig igenom perioder då ens älskade häst inte mår bra, särskilt om det är på obestämd tid. Det är inte bara hästen som ska hållas på gott humör, ryttaren måste också vara vid gott mod utan att tappa hoppet. Jag har haft lite erfarenhet av det det här året och tänkte dela med mig av några sätt att överleva de dagarna, veckorna eller månaderna som horisonten känns becksvart och ingenting går framåt.

1. Lev i nuet. Allt blir lättare om du slutar försöka se ett slut och inte tänker för mycket på vad som kan hända. Se istället vad du kan göra här och nu och var glad över det.

2. Pyssla om din häst. Massor. Om ridhästen inte rids och körhästen inte körs uppskattar de uppmärksamheten mer än vanligt, och du får något att göra. Dessutom kommer ni ännu närmare varann.

3. Sätt guldkant på tillvaron! Köp en ny grimma, fläta manen då och då, tvätta svansen. Känn dig riktigt fin och var stolt över din vackra häst!

4. Prata. Helst med någon utomstående, som inte frågar så mycket men kan vara en axel att luta sig mot när det blir för jobbigt. Lufta din oro och ta chansen att prata om det med någon som inte går in på detaljer.

5. Skriv ner all oro, sorg och ilska, stoppa in det i en byrålåda och lås. Då behöver du inte tänka på det jämt och får lättare att vara glad och trevlig.

6. Lyssna! Det finns människor som försöker stötta, trösta och vara till hjälp. Låt dem, men säg till om det blir för jobbigt.

7. När ingenting funkar - sätt på en favoritlåt, lyssna med i texten och rytmn och låt den föra dig med till någon annan, lättare plats. Gör en spellista med låtar du gillar och sätt på när du inte orkar tänka mer.

Det var Markus-träning igår och jag fick sitta på läktaren. Jag blir så himla ridsugen av att titta på när de andra kommer in med välryktade hästar och med massor av energi för nya övningar. Jag flätade Vannes man bara för att, och funderade på att gå ut i ridhuset och visa upp oss ändå, men det blev inte så.

Det blir ju inte lättare att sitta där heller när man får frågan:

Nu är det väl klippningstider kan jag tro, det märks både på att hästarna blir allt lurvigare och på att alla börjar ta fram sina klippmaskiner ur förrådet.

Vannes går alltid oklippt och otäckad eftersom han går ute dygnet runt året om och då får han mycket lurv. Det märks ju att han blir svettig om man rider hårt men eftersom vi oftast inte tränar så mycket upplever jag inte det som något problem. Altea hade också alltid sin vinterpäls och visst blev hon svettig men hon mådde aldrig dåligt av det om man lät henne stå inne och torka en stund innan man släppte ut henne.

När jag började på ridskola för elva år sedan hade nästan ingen av ridskoleponnyerna täcke, än mindre var de klippta. När mamma red på sextio- och sjuttiotalen var det heller inte många hästar som var klippta eller täckade. Svettas hästarna mer nu eller har klimatet blivit kallare? Kanske har hästarna blivit frusnare eller är det bara hästägarna som blivit räddare?

Jag förstår absolut varför många klipper sina hästar och lägger på täcken, men jag tycker ofta att folk klipper för mycket. Om man inte tränar hårt i varma ridhus kanske det räcker med en enkel sel- eller filtklippning? Då behöver hästen iallafall inte ha täcke i stallet om natten om man har varmstall, eller halstäcke ute. Om hästen står i ett varmt stall kanske den inte får så mycket vinterpäls alls till att börja med?

Det är enligt mig inte okej att klippa hela hästen bara för att det är snyggare. Särskilt illa är det när man klipper i öronen och känselhåren.

Jag tror inte att en lurvig häst automatiskt är lyckligare än en kortklippt, men däremot är en häst som får stora möjligheter att röra på sig i en hage utan att frysa för att den inte har någon päls på benen eller i ansiktet lyckligare än en häst som står inne i ett varmt stall hela dagen.

Hösten är definitivt här nu, och vintern inte långt ifrån. Det var frost i gräset imorse och vattnet i kanenernas vattenskålar hade fryst. Det är tur att de har så tjock mysig päls så att de inte fryser. Få saker är så mjuka och goa som kaninpäls, om ni undrar.

Vannes har också massa päls nu, lurvmonstret. Han blir så härligt mörk om vintern, nästan svart fast med ljust brun mule. Den finaste ponnyn i världen.

Såhär skrev en kompis till mig på Facebook häromdagen:


Jag reagerar ungefär likadant. Hur kan man låta sin älskade pålle bo så? Hur kan man låta sin bästa vän leva på de villkoren? Att ta ifrån ett så stolt djur dess naturliga instinkter på det sättet är något jag inte kan förstå. Om man inte har möjlighet att ge sin häst ett bra hästliv så ska man inte ha häst. Så tycker iallafall jag.

Är det bara jag som är alldeles förtjust i våra egna, svenska gråtomtar? De som bor på gårdarna och hjälper till med alla möjliga sysslor. Om man håller dem glada. En arg tomte är inte att leka med, de kan ställa till alla möjliga otyg.

Tomtar är djurens vänner och är ofta särskilt förtjusta i hästar. Ibland får de favoriter bland hästarna, de blir tjocka och granna när de andra magrar av. Ibland får de tomteflätor i manen under natten som är svåra att reda ut och om man ändå gör det så kommer det nya till nästa morgon.

Vannes får ofta sådana flätor i manen, han kanske är tomtens favorit? Om vi nu har någon tomte. Det kanske är bäst att lägga ut lite gröt till honom i jul så att han inte blir arg. Om han nu finns. Man vet ju aldrig.

Lånad bild

När Vannes är igång tränar vi dressyr en till ett par gånger i månaden för Markus Holst. Det ger jättemycket och jag är så glad att han kan komma hit och ge lektioner.

Det är otroligt viktigt att man får träna för en tränare. Bara att någon utomstående ser ekipaget med nya ögon är jättebra, han/hon kan se saker som man blivit hemmablind för. Sedan att få träna för en så bra ridlärare som Markus är underbart. Han kan konsten att hitta precis det man behöver träna på, han hittar var skon klämmer innan man ens visste att det klämde. Sedan hittar han en övning som funkar med just det ekipaget. Samtidigt är han jätteduktig på att hitta vad man är bra på och vad man kan glänsa med.


Jag gillar ju att åka iväg på småtävlingar med Vannes, det känns så bra att riktigt svälla av stolthet när andra beundrar ens ponny oavsett om det är för att han är söt, hoppar bra eller har ett riktigt snyggt pannband. Men det funkar lika bra på träningar, om det kommer folk man inte träffar annars. Och om man ska vara ärlig - får man inte ut mer av att bli undervisad i en halvtimma än att rida ett treminutersprogram för en domare som samma dag ser femtio andra hästar?

Det var tal om att jag skulle börja rida en annan häst lite smått nu när Vannes är oridbar, men det blev inget av då han precis fått en annan medryttare. Men jag får ändå gärna låna honom då och då om jag blir ridsugen, och han står bara någon kilometer från Vannes och de andra hästarna så det är nära om jag vill rida ut med de andra.

Samtidigt vill jag verkligen inte fästa mig vid en till häst. Jag minns hur det var när Altea var halt och jag började rida Vannes. Det är absolut inget jag ångrar, men varje steg närmare honom tog mig längre bort från henne. Och Vannes behöver mig.

Alla andra verkar tro att jag behöver någon häst att rida också och även om jag visst känner ett sug i magen efter träning och skogsgalopper då och då så vill jag just nu bara ta en dag i taget och se vart det bär. Jag vill inte börja med nått nytt innan det gamla är över och säga hej innan jag kommit över ån. Bara för att vi inte vet nu när Vannes är bra igen så betyder ju inte det att han aldrig blir bra. Hoppas jag. Jag kan vänta. Och jag vill inte tvingas välja. Igen.

Det är dagar som de här, när himlen är blå, luften är klar och höstvindarna blåser friskt, som man helst av allt bara vill ge sig ut i skogen med sin fyrbenta vän, låta honom bära en över ängarna, genom skogarna, mot bekymmerslöshet och frihet.

Det är dagar som de här, när himlen mörknar tidigare, kylan tar sig igenom jackan och läxorna hopar sig, som man bara vill krypa upp i en fåtölj under en filt, titta på skräp-TV och dricka varm choklad.

Jag gillar gamla prylar. Riktiga bruksföremål som tjänat många genom åren. Sådana som nästan har en själ.

Ett av mina favoritträns hittades på hästnet, för 80 kr. Det är mörkbrunt, fint kvalitetsläder, märkt "made in england". Säkert 20 år gammalt och använt på många ponnier förut. Tyvärr är det aningens för stort för Vannes så det har en hedersplats på min vägg.

Jag har en mörkblå dunfodrad fjällrävenjacka från 80-talet. Den var min mammas förut och är den varmaste och skönaste vinterjacka jag haft, och den håller säkert många år till.

När jag började skolan igen för hösten, fick alla varsin mattebok. Hälften av klassen fick nya och hälften fick gamla. Jag fick den äldsta och slitnaste. Men den är så fin, som den åldring den är har den svaret på alla frågor inpräntat i pärmarna, märken från alla tidigare ägare i marginalerna. Den andas ångest, lycka, lättnad, besvikelse och förhoppningar, alla de känslor som den berikat elever med sedan den trycktes för nästan tio år sedan. Jag är den sista som löser dess uppgifter, den sista som ritar små hästar mellan raderna och den sista som bär den med mig till och från skolan.

Jag gillar prylar som åldrats med värdighet. Saker som är preparerade med kärlek och arbete. Sådana som nästan har en själ.

Nytt är snyggt, men återskapar inte känslan man får av att ge nytt liv åt något som samlat damm i årtionden.

Det kändes som sommar att möta ponnyn i hagen idag. Han betade av frodigt, grönt gräs och luktade sådär obeskrivligt som bara solvarm häst gör.


Det betyder att september börjar imorgon, åtföljt av oktober, november och december.

Jag har alltid använt säkerhetsväst, ända sedan jag började rida utan ledare. Först för att Mamma ville det, men sedan har jag börjat gilla västen, och jag har aldrig haft några egentliga problem med den.

Säkerhetsvästar är aldrig speciellt snygga, och i allmänhet ganska fula. Väst under tröja är uteslutet ur estetisk synpunkt, men ovanpå en fin tröja kan den dölja ev mönster eller tryck samtidigt som den kan störa färgmatchning.

Många tycker att västen är obekväm och klumpig, och det kan jag ibland hålla med om, men den är också stöttande och hjälper till att räta upp hållningen. Den är varm och skön på vintern, men svettig på sommaren.

Jag rider visst utan väst ibland - vid fotograferingar eller bara när man glömmer ta på sig den, men jag föredrar att bära den vid all ridning. Det är säkrast så.

Vad tycker DU om säkerhetsvästar? Rider du helst utan, eller har du den alltid på dig?

Oj vad jag är stallsugen just nu, jag skulle helst bara vilja strunta i skolan och vara med Vannes hela dagen. Men det kan man ju inte.

Löven gulnar, dagarna blir kortare och morgonen klär sig i kyliga dimmor. Hösten är påväg!

Den här första delen av hösten är mest bara vacker och trevlig, innan kvällarna blir så mörka och träden fortfarande sprakar av färg. Luften blir frisk och man känner sig piggare när man andas in den om morgonen. Hästarna sätter päls och blir mysigt lurviga, och insekterna försvinner mer och mer.

 

Sedan faller löven av helt. Markerna blir blöta och leriga av allt regn och solen går ner klockan sex. Då är det inte alltid så kul att vara uppe i stallet. Då brukar skolan ta mer och mer tid också, i takt med att loven närmar sig.

 

Vad tycker du är härligast med hösten? Och vad är jobbigast?