Flyger i vinden

Jag har varit iväg och köpt en sadeltvål och en blå plastlåda. Jag har mycket minnen i de där blå lådorna. De symboliserar ridskolan, och att var lite förmer än andra "ridskoleungar". Det är de som hänger i stallet varje dag som putsar träns med den där tvålen. Även om den blå lådan ligger framme tillsammans med några svampar och en spann vatten så är den så ouppnåelig för de som bara kommer för sin lektion en gång i veckan. Jag använde aldrig ridskolans sadeltvål i den blå lådan.

På ridläger fanns den också, och den använde jag tills lägerhästens alla grejor var skinande rena och mjuka. Där kunde ridskolebarn som jag kunde känna sig som stalltjejer med händer som luktade av glycerintvål och läder. Det var det jag älskade mest med att vara på ridläger, att vara i stallet och sköta stallsysslorna.

Sedan hittade vi stallet med de lurviga hästarna, jag mötte Altea och putsade hennes träns varje dag med sprejtvålen jag köpt på GeKås. Nu har jag tagit ett steg längre och skaffat mig en kladdig glycerintvål i en blå plastlåda.

Bild lånad från www.hoppla.se

Jag var ute på promenad med Vannes när jag kände att jag ville visa er lite av den dimmiga, halvmörka skogen vi färdades genom. Visst förstår ni vad jag menar med det trolska och mystiska?



Mina Movie Maker-skills är kanske inte dem bästa, men jag försöke iallafall ;)

I brist på ridning har det blivit en hel del ryktande i höst. För att muntra upp mig själv har jag därför varit och köpt en jättefin liten ryktborste med äkta tagel som definitivt kommer förgylla min och Vannes dagliga rykt. Den har en rödmålad trärygg och band i resår, men det jag föll för var hästskon i taglet. Är den inte jättefin?

För mig är det jätteviktigt med bra borstar. Jag använder olika beroende på om ponnyn har vinter- eller sommarpäls men de har alla naturborst, utom de som är till väldigt leriga ben och hovar.

På sommaren är pälsen tunn och det räcker oftast med en tagelborste för att få bort den värsta smutsen. Om ponnyn är riktigt lerig kan man behöva ta en lite grövre rotborste. Till själva rykten har jag en tät ryktborste med gethår, den tar det fina dammet och får ponnyn att glänsa!

Vinterpälsen är tjockare och kräver lite grövre borstar, då passar rotborsten och ryktborsten med tagel perfekt.

Vad har ni andra för borstar i era ryktlådor?

Bilder lånade från www.ridsportonline.se, www.hooks.se och www.westernstore.se

"Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med silla nynnande lågor en djup, hemlig helg"

Karin Boye

De här orden möter mig varje dag när jag väntar på bussen. Nu är det äntligen helg, djupt och hemligt. Höstlov närmare bestämt och det ska bli så skönt att vila från skolan en vecka. Ibland är jag så glad att jag fortfarande går i skolan och får lov.

Något jag nästan blir lite mörkrädd för, är när ryttare och hästmänniskor försvarar ridningen som sport med att det är farligt. "'We risk our lives' och därför är vi inga töntar och ridning är minsann en riktig sport." Jag minns en text som gick runt på gamla bilddagboken som jag reagerade starkt på. Budskapet i texten var i princip: "Vi är tuffa, för vi kan dö när som helst".


Jag tycker inte att man ska ta så lättsamt på farorna som ridningen faktiskt innebär. Visst, vi kontrollerar djur som väger ett halvt ton och vi hoppar hinder som är högre än oss själva, men har vi någonsin en tanke på hur farligt det är? Vi säger att vi är så tuffa för vi riskerar minsann livet varje gång vi sitter upp, men är det något vi egentligen tänker på att vi gör eller bara något vi säger när andra påstår att ridning är en töntig hobby?

Ska man verkligen respektera en människa bara för att denne utsätter sig själv för stora risker när den utövar sitt fritidsintresse? Är det något man vill uppmuntra? Känner man sig mer värd av att intala sig själv och andra att man kan dö när man rider?

Gulligt, eller vad säger ni? Säkerheten känns väl sådär, men det verkar ju vara en fantastisk barnponny.

Jag och Fia var uppe sent i stallet idag. Solen hade redan gått ner och det började mörkna. Men det var nästan bara mysigt, jag gillar att vara ute i mörkret. Vi drog på oss reflexerna och gav oss ut, precis som forna kvällar.

Vannes travade rent idag, superhärligt. Kanske kan vi sätta igång snart igen, men jag ska inte hoppas för mycket. Då blir man bara besviken.

Vi gick på en kort höstpromenad i oktobersolen idag. Bengt tog med Pi och när vi gick genom hästarnas sommarhage fick hon lite spel och brallade runt som en ettåring. Hihih.

Vannes var såklart så lugn och fin som det anstår en femtonårig f.d. ridskoleponny.

 

 

Några har märkt bloggens nya utseende, det var roligt :) Jag har bytt både färger och header så nu är det lite mysigare, lite höstigare. Vad tycker ni om den jämfört med den gamla?

Den nya, med ljusgrön bakgrund

Jag försöker att inte göra headern för rörig, men jag kunde inte låta bli att lägga in en av mina favorittexter, tycker ni om det eller blev det för mycket?

Som ni kanske märkte på mitt tidigare väldigt deprimerande inlägg är det svårt att ta sig igenom perioder då ens älskade häst inte mår bra, särskilt om det är på obestämd tid. Det är inte bara hästen som ska hållas på gott humör, ryttaren måste också vara vid gott mod utan att tappa hoppet. Jag har haft lite erfarenhet av det det här året och tänkte dela med mig av några sätt att överleva de dagarna, veckorna eller månaderna som horisonten känns becksvart och ingenting går framåt.

1. Lev i nuet. Allt blir lättare om du slutar försöka se ett slut och inte tänker för mycket på vad som kan hända. Se istället vad du kan göra här och nu och var glad över det.

2. Pyssla om din häst. Massor. Om ridhästen inte rids och körhästen inte körs uppskattar de uppmärksamheten mer än vanligt, och du får något att göra. Dessutom kommer ni ännu närmare varann.

3. Sätt guldkant på tillvaron! Köp en ny grimma, fläta manen då och då, tvätta svansen. Känn dig riktigt fin och var stolt över din vackra häst!

4. Prata. Helst med någon utomstående, som inte frågar så mycket men kan vara en axel att luta sig mot när det blir för jobbigt. Lufta din oro och ta chansen att prata om det med någon som inte går in på detaljer.

5. Skriv ner all oro, sorg och ilska, stoppa in det i en byrålåda och lås. Då behöver du inte tänka på det jämt och får lättare att vara glad och trevlig.

6. Lyssna! Det finns människor som försöker stötta, trösta och vara till hjälp. Låt dem, men säg till om det blir för jobbigt.

7. När ingenting funkar - sätt på en favoritlåt, lyssna med i texten och rytmn och låt den föra dig med till någon annan, lättare plats. Gör en spellista med låtar du gillar och sätt på när du inte orkar tänka mer.

Det var Markus-träning igår och jag fick sitta på läktaren. Jag blir så himla ridsugen av att titta på när de andra kommer in med välryktade hästar och med massor av energi för nya övningar. Jag flätade Vannes man bara för att, och funderade på att gå ut i ridhuset och visa upp oss ändå, men det blev inte så.

Det blir ju inte lättare att sitta där heller när man får frågan:

Julia och superståtliga Celitz som var med oss på ängen igår hittar ni här.

Ett par av bilderna från igår. Jag ryktade ponnyn i en timma, men det brydde sig inte Vannes om. Han rullade sig i första bästa lerfläck han kunde hitta.

Jag fick den av Rebecka eftersom den var för liten för Kjarni, men på Vannes passar den perfekt.

Vi följde med Fia och Nöten ut idag. De skulle rida till en äng där de kunde springa runt lite. Jag tänkte:

Så tänkte jag. Så tänkte inte Vannes. Han tänkte:

Det är sådana här morgnar som jag saknar Altea som mest. När termometern kryper under noll och allt glittrar silvervitt när solen färgar himmelen orange och rosa.

Jag saknar att känna hennes lurviga päls under mina ben. Jag saknar att gräva in händerna i hennes kolsvarta man. Jag saknar att titta ut på världen genom hennes stora, svartkantade öron.

De vackraste av morgnar gör sig bäst från hennes rygg. Hon hade aldrig bråttom, hon lät en bara vara.

Min älskade Altea, du fattas mig!

 

Nu är det väl klippningstider kan jag tro, det märks både på att hästarna blir allt lurvigare och på att alla börjar ta fram sina klippmaskiner ur förrådet.

Vannes går alltid oklippt och otäckad eftersom han går ute dygnet runt året om och då får han mycket lurv. Det märks ju att han blir svettig om man rider hårt men eftersom vi oftast inte tränar så mycket upplever jag inte det som något problem. Altea hade också alltid sin vinterpäls och visst blev hon svettig men hon mådde aldrig dåligt av det om man lät henne stå inne och torka en stund innan man släppte ut henne.

När jag började på ridskola för elva år sedan hade nästan ingen av ridskoleponnyerna täcke, än mindre var de klippta. När mamma red på sextio- och sjuttiotalen var det heller inte många hästar som var klippta eller täckade. Svettas hästarna mer nu eller har klimatet blivit kallare? Kanske har hästarna blivit frusnare eller är det bara hästägarna som blivit räddare?

Jag förstår absolut varför många klipper sina hästar och lägger på täcken, men jag tycker ofta att folk klipper för mycket. Om man inte tränar hårt i varma ridhus kanske det räcker med en enkel sel- eller filtklippning? Då behöver hästen iallafall inte ha täcke i stallet om natten om man har varmstall, eller halstäcke ute. Om hästen står i ett varmt stall kanske den inte får så mycket vinterpäls alls till att börja med?

Det är enligt mig inte okej att klippa hela hästen bara för att det är snyggare. Särskilt illa är det när man klipper i öronen och känselhåren.

Jag tror inte att en lurvig häst automatiskt är lyckligare än en kortklippt, men däremot är en häst som får stora möjligheter att röra på sig i en hage utan att frysa för att den inte har någon päls på benen eller i ansiktet lyckligare än en häst som står inne i ett varmt stall hela dagen.

Hösten är definitivt här nu, och vintern inte långt ifrån. Det var frost i gräset imorse och vattnet i kanenernas vattenskålar hade fryst. Det är tur att de har så tjock mysig päls så att de inte fryser. Få saker är så mjuka och goa som kaninpäls, om ni undrar.

Vannes har också massa päls nu, lurvmonstret. Han blir så härligt mörk om vintern, nästan svart fast med ljust brun mule. Den finaste ponnyn i världen.

Den här moderiktiga ryttaren har varit och handlat ett par före alla andra. Jag fick syn på henne i antikvariatets skyltfönster där hon var på omslaget för Wendy nr 2 1997. Visst är pannbandet likt de tio år yngre så omåttligt populära swarowskipannbanden?

Såhär skrev en kompis till mig på Facebook häromdagen:


Jag reagerar ungefär likadant. Hur kan man låta sin älskade pålle bo så? Hur kan man låta sin bästa vän leva på de villkoren? Att ta ifrån ett så stolt djur dess naturliga instinkter på det sättet är något jag inte kan förstå. Om man inte har möjlighet att ge sin häst ett bra hästliv så ska man inte ha häst. Så tycker iallafall jag.

Åh så skönt! Vannes haltade nästan ingenting när jag var uppe i stallet idag och hans strålar har blivit lite bättre. De sprejas med kopparsulfat löst i äppelcidervinäger varje dag för att få bukt med rötan.

Jag ryktade honom lite, men han var inte riktigt på humör för det idag så vi stod mest bara och mös. Det är verkligen så härligt att bara stå och mysa tillsammans. Jag pillar lite på Vannes mule och klappar honom i ansiktet och Vannes vilar huvudet mot mig. Så kan vi stå jättelänge.

Vannes har förresten fått en ny grimma. Vill ni se bild?

Vet ni vad?

Mela har trillat med och repat min moppe.

Mela har backat in i min moppe så att jag fått laga den med silvertejp.

Mela har sparkat på sin moppe så att den gått sönder i kåpan

Mela har kört in i ett staket med sin moppe.

Undrar om Mela borde köra moppe?

Med Vänliga Hälsningar Sofia

Mig hittar ni här: shadesofgolden.blogg.se



Den vackraste på bild

Är det bara jag som är alldeles förtjust i våra egna, svenska gråtomtar? De som bor på gårdarna och hjälper till med alla möjliga sysslor. Om man håller dem glada. En arg tomte är inte att leka med, de kan ställa till alla möjliga otyg.

Tomtar är djurens vänner och är ofta särskilt förtjusta i hästar. Ibland får de favoriter bland hästarna, de blir tjocka och granna när de andra magrar av. Ibland får de tomteflätor i manen under natten som är svåra att reda ut och om man ändå gör det så kommer det nya till nästa morgon.

Vannes får ofta sådana flätor i manen, han kanske är tomtens favorit? Om vi nu har någon tomte. Det kanske är bäst att lägga ut lite gröt till honom i jul så att han inte blir arg. Om han nu finns. Man vet ju aldrig.

Lånad bild

 

När Vannes är igång tränar vi dressyr en till ett par gånger i månaden för Markus Holst. Det ger jättemycket och jag är så glad att han kan komma hit och ge lektioner.

Det är otroligt viktigt att man får träna för en tränare. Bara att någon utomstående ser ekipaget med nya ögon är jättebra, han/hon kan se saker som man blivit hemmablind för. Sedan att få träna för en så bra ridlärare som Markus är underbart. Han kan konsten att hitta precis det man behöver träna på, han hittar var skon klämmer innan man ens visste att det klämde. Sedan hittar han en övning som funkar med just det ekipaget. Samtidigt är han jätteduktig på att hitta vad man är bra på och vad man kan glänsa med.


Jag gillar ju att åka iväg på småtävlingar med Vannes, det känns så bra att riktigt svälla av stolthet när andra beundrar ens ponny oavsett om det är för att han är söt, hoppar bra eller har ett riktigt snyggt pannband. Men det funkar lika bra på träningar, om det kommer folk man inte träffar annars. Och om man ska vara ärlig - får man inte ut mer av att bli undervisad i en halvtimma än att rida ett treminutersprogram för en domare som samma dag ser femtio andra hästar?

Vilket väder det var idag! Det blåste som bara den och molnen var oroväckande grå och tunga. Regnet höll sig undan tills jag skulle sätta mig på moppen och köra hem, så jag var både blöt och kall när jag kom tillbaka. Från var då? Faktiskt från ett stall någon km från Vannes, där en kompis har sina tre ponnyer.

Hästen jag red idag var ingen mindre än Kjarni, en artonårig islandsvalack till utseendet inte helt olik Vannes faktiskt, om man bortser från att Kjarni är islandshäst och Vannes sportponny. Han är väldigt mysig och tyckte att det var jättekul att springa med de stora hästarna (Fia, Nöten, Lovisa och Pussan var också med, liksom Kjarnis matte Rebecka bakom shettisen Moa). Hans galopp är inte den bästa, men han pinnar på glatt och jag är lika lycklig uppepå.

Jag kommer inte rida Kjarni regelbundet, men lite då och då när Rebecka behöver hjälp och Vannes fortfarande är halt. Åh så mysigt det är med islandshästar!

Idag har jag ridit, men varken Vannes, Nöten eller Pussan. Kan ni gissa vem?

Det var tal om att jag skulle börja rida en annan häst lite smått nu när Vannes är oridbar, men det blev inget av då han precis fått en annan medryttare. Men jag får ändå gärna låna honom då och då om jag blir ridsugen, och han står bara någon kilometer från Vannes och de andra hästarna så det är nära om jag vill rida ut med de andra.

Samtidigt vill jag verkligen inte fästa mig vid en till häst. Jag minns hur det var när Altea var halt och jag började rida Vannes. Det är absolut inget jag ångrar, men varje steg närmare honom tog mig längre bort från henne. Och Vannes behöver mig.

Alla andra verkar tro att jag behöver någon häst att rida också och även om jag visst känner ett sug i magen efter träning och skogsgalopper då och då så vill jag just nu bara ta en dag i taget och se vart det bär. Jag vill inte börja med nått nytt innan det gamla är över och säga hej innan jag kommit över ån. Bara för att vi inte vet nu när Vannes är bra igen så betyder ju inte det att han aldrig blir bra. Hoppas jag. Jag kan vänta. Och jag vill inte tvingas välja. Igen.

Jag har glömt hur jobbigt det är när du inte står still

Jag har glömt hur arg jag blir

Jag har glömt hur rädd jag blir när du flyger i luften

Jag har glömt hur ont det gör när du trampar på mina tår

Jag har glömt hur smutsig tröjan blir när du skrubbar dig mot min arm

Jag har glömt hur ledsen jag blir när du springer förbi

Jag har glömt hur stort blåmärket på knät är

Jag har glömt hur avundsjuk jag blir när de andra sticker iväg

Jag har glömt hur glad jag blir av att springa på fälten

Jag har glömt hur svårt det är att hinna med

Det finns alltid tid till dig

När du behöver mig, glömmer jag allt annat

Allt utom dig

10 maj 2010

 

Nu i helgen är det hästmässa i Borås, och hästmässor "på hemmaplan" får ju inte missas. Jag och Fia åker dit imorgon eftermiddag/kväll, då kommer bl a Lisbeth Jonsson vara där. Om man hellre vill åka dit på lördagen kan man se Tobbe Larsson och Peter Ljungberg, och på söndagen får man se både Working Equitation och Lars-Åke Johansson. Självklart planeras en del shopping även om lite pengar måste sparas till Globen. Vad som står på listan håller jag dock hemligt tillsvidare, så att ni får en överrasskning senare ;)

Visste ni förresten att Åhaga, där mässan håller hur, är gamla lokstallar med verkstad. Där står fortfarande en påminnelse från den tiden, nämligen ett gammalt ånglok.

Vannes var i princip blockhalt idag. Han hoppade nästan på tre ben och ville inte gå ut i hagen igen nu ikväll, så han fick stå kvar inne. Jag hade så dåligt samvete för att lämna honom där ensam, men det vore grymt att låta honom vara ute. Jag vet inte riktigt hur vi gör nu, det är ju inte jag som äger Vannes så jag kan inte bestämma något hur mycket jag än vill.

Nu hoppas jag bara att han blir bättre, och det snart, för det här är bedrövligt. Jag blir ledsen av att bara se honom såhär, och han blir ledsnare för varje dag. Han äter iallafall som en häst, nästan glupskare än vanligt. Det är ju alltid nåt.

Idag är det den fjärde oktober. Kanelbullens dag förvisso, men det är också tre år sedan exakt som Tass flyttade ifrån oss. Hon och Törnrosa kunde inte sluta bråka så hon fick flytta till en ny pojkvän, Rufus!

 

Jag har just nu ett sjukligt behov av att pynta ponnyn med reflexer och ge mig ut på en uteritt i stora mörka skogen. Att man kan längta så mycket efter fuktiga, leriga ridturer där man knappt ser marken under sig. Jag vill bara dra på mig regnkläder och sticka ut. Udda.

Nu i dagarna är det tre år sedan jag red Vannes första gången. Jag minns det såväl, Altea var halt och Kriss erbjöd mig att låna Vannes för en tur med Fia och Nöten. Vi red en kort bit med mest skritt och lite trav. Vannes hade på sig en grimma med tyglar till och en barbackasadel i fårskinn som gled runt hela tiden. Jag minns att var väldigt känslig gentemot Altea som jag red i vanliga fall, och mycket piggare.

Då hade jag inte kunnat tänka mig att han skulle vara så gott som min ponny tre år senare, fortfarande känns det lite overkligt. Även om jag inte kan rida just nu så kommer han föralltid vara den underbaraste ponnyn jag vet.

 

Igår Lovisa  var Fia och Lovisa ute och red med Nöten och Puss. Jag stannade i stllet och hade det mysigt med Vannes och Pi. Jag ryktdade Vannes (Vilket är en bedrift i sig) så att han blänkte och sedan tänkte jag egentligen putsa lite läder, men jag har ingen sadeltvål. Typiskt.

Vad anvönder ni för sadeltvål? Och hur ofta putsar ni läder? Jag gillar de med sprejflaska för det är så smidigt, me "riktig" tvål tycker jag gör rent bättre. Det är viktigt för mig att hålla lädret rent och mjukt, det är så trist att hålla på med stelt och smutsigt läder. Och fult är det också. Vad tycker ni?

Bild lånad från www.hooks.se

Vannes slappar i stallet