Flyger i vinden

Fina Pelle har lämnat jordelivet. Jag mötte honom första gången på ett 4H-läger där han bar mig och andra småbarn runt runt på en ridbana. Efter långvarig tjänst på 4H-gården fick Pelle flytta till en fodervärd, och nu är han borta. Styrkekramar till Linnéa.

Alltihopa fick mig att tänka på Altea igen. Jag har nog inte riktigt fattat det än, att hon inte kommer tillbaka. Trots att det var fem månader sedan hon vandrade vidare. Det tar alltid en bråkdel av en sekund innan jag inser att nej, det fattas visst ingen häst i hagen, de ska bara vara fyra.

Jag kommer aldrig mer få sitta barbacka på hennes rygg i månskenet. Aldrig mer hämta henne från betet, aldrig mer galoppera uppför palatshagen. Aldrig mer sitta vid hennes sida i gräset i majsolen.

Mela

Det är sådana här morgnar som jag saknar Altea som mest. När termometern kryper under noll och allt glittrar silvervitt när solen färgar himmelen orange och rosa.

Jag saknar att känna hennes lurviga päls under mina ben. Jag saknar att gräva in händerna i hennes kolsvarta man. Jag saknar att titta ut på världen genom hennes stora, svartkantade öron.

De vackraste av morgnar gör sig bäst från hennes rygg. Hon hade aldrig bråttom, hon lät en bara vara.

Min älskade Altea, du fattas mig!

 

Att det kunde bli vi igen, det trodde jag aldrig.
Ändå fick vi en liten stund till, ett ögonblick av hopp, framtidstro och kärlek.
Men allt har ett slut, och den här gången var det absolut och oåterkallerligt. Det blir aldrig vi två igen, på den här sidan regnbågen. Men alla minnen sparar jag i hjärtat. Där ska de stanna tills vi möts igen, långt bortom molnen. När tiden är inne ska vi mötas igen. Älskade Altea, vi möts igen.