Flyger i vinden

Idag red jag Vannes för första gången sedan i Juni! Vi skrittade tio minuter i skogen, med lite klättring, och det var jättehärligt att känna hans rörelser under mig igen. Jag var hemma, liksom.



Full av positiv energi och på gott humör ser jag fram emot sista helgen i november!

Det kändes som sommar att möta ponnyn i hagen idag. Han betade av frodigt, grönt gräs och luktade sådär obeskrivligt som bara solvarm häst gör.


Det betyder att september börjar imorgon, åtföljt av oktober, november och december.

Jag har alltid använt säkerhetsväst, ända sedan jag började rida utan ledare. Först för att Mamma ville det, men sedan har jag börjat gilla västen, och jag har aldrig haft några egentliga problem med den.

Säkerhetsvästar är aldrig speciellt snygga, och i allmänhet ganska fula. Väst under tröja är uteslutet ur estetisk synpunkt, men ovanpå en fin tröja kan den dölja ev mönster eller tryck samtidigt som den kan störa färgmatchning.

Många tycker att västen är obekväm och klumpig, och det kan jag ibland hålla med om, men den är också stöttande och hjälper till att räta upp hållningen. Den är varm och skön på vintern, men svettig på sommaren.

Jag rider visst utan väst ibland - vid fotograferingar eller bara när man glömmer ta på sig den, men jag föredrar att bära den vid all ridning. Det är säkrast så.

Vad tycker DU om säkerhetsvästar? Rider du helst utan, eller har du den alltid på dig?

Oj vad jag är stallsugen just nu, jag skulle helst bara vilja strunta i skolan och vara med Vannes hela dagen. Men det kan man ju inte.

"En järnväg med 7¼" spårvidd, 184 mm"

Vannes har fått ett nytt pannband! Som matchar hans snygga Lena Furberg-schabrak

Jag är lite insnöad på skogspromenader just nu, det är så mysigt och Vannes är så glad och positiv. Idag följde Fia med på Nöten, och vi fick sällskap av Kajsa, en släkting som bor oss just nu. Kajsa klagade på att Vannes trampade henne på fötterna, jag förstår inte vad det kan komma ifrån. Han som är så väluppfostrad! ;)

Kajsa och Vannes

Jag var inte riktigt nöjd med den förra designen, så jag gjorde en ny, ljusare. Vad tycker ni om den?

Gillar ni den gamla bättre?

Ojojoj, vad det suger i mig. Länge har jag velat åka till Stockholm International Horse Show, och iår verkar shownumrena vara något alldeles extra. Se på det här!

Jag kan inte låta bli att beundra de enorma, men samtidigt ädla percheronhästarna. Kan ni?

Himlen var ljusgrå och regnet låg i luften, men jag och Vannes lät oss inte hindras! Ut på promenad skulle vi och ut på promenad kom vi. Vi gick lite i skogen, Vannes travade på eget bevåg och jag kunde inte se någon hälta. Härligt!

Just som vi var påväg ut kom Embla, stallhunden, springande efter oss och tänkte följa med. Jag försökte få henne att stanna, men vem kan stå emot en västgötaspets som tittar bedjande på en? Det blev alltså en ponny-hund-promenad :)

Embla sprang i förväg och visade vägen, en stig som jag aldrig följt förut. Mjukt och fint var det, och grönt! Jag såg en till stig som verkade värd att utforskas, men det får bli en annan gång. Tänk att man hittar nya ridvägar efter fem år!

 

Filmade lite promenad med mobilen också, men det  behöver redigeras lite före publicering. Väldigt mycket grönt sudd ;)

Hej så länge!

Löven gulnar, dagarna blir kortare och morgonen klär sig i kyliga dimmor. Hösten är påväg!

Den här första delen av hösten är mest bara vacker och trevlig, innan kvällarna blir så mörka och träden fortfarande sprakar av färg. Luften blir frisk och man känner sig piggare när man andas in den om morgonen. Hästarna sätter päls och blir mysigt lurviga, och insekterna försvinner mer och mer.

 

Sedan faller löven av helt. Markerna blir blöta och leriga av allt regn och solen går ner klockan sex. Då är det inte alltid så kul att vara uppe i stallet. Då brukar skolan ta mer och mer tid också, i takt med att loven närmar sig.

 

Vad tycker du är härligast med hösten? Och vad är jobbigast?

Om någon har tråkigt kan jag ju alltid ge rådet att läsa en serie eller två. Marie Bolk och Lena Furberg tecknar otroligt fina sereier om hästar och hästmänniskor, det är inte sällan jag blivit gråtfärdig efter att ha läst dem.

I senaste numret av MinHäst kan man läsa om mustangen Black, men nåra av mina favoriter är Svarta Björn, Lejonhjärta och Fibber av Lena Furberg och Till minne av Brunte, Fuego och U17 av Marie Bolk. Mulleserierna av Lena är alltid mysiga och roliga om man är mer på det humöret.

Man blir aldrig för gammal för serier!

Bild lånad härifrån

 

Slänger in en koninhoppningsfilm från i våras, det såg så tomt ut.

Imorse var det trist och grått ute, vattnet låg i pölar på gatan och himlen var full av tjocka moln. Under dagen kunde man höra regnet mot fönstret. Men så plötsligt, någon gång under eftermiddagen lättade himlen upp och visade den blå himlen och strålande solsken. Då är det svårt att inte vara glad!

Jag var inte uppe i stallet idag, och kommer nog inte vara där imorgon, men ni får gärna tipsa om vad jag ska skriva om för jag har noll fantasi just nu.

Att det kunde bli vi igen, det trodde jag aldrig.
Ändå fick vi en liten stund till, ett ögonblick av hopp, framtidstro och kärlek.
Men allt har ett slut, och den här gången var det absolut och oåterkallerligt. Det blir aldrig vi två igen, på den här sidan regnbågen. Men alla minnen sparar jag i hjärtat. Där ska de stanna tills vi möts igen, långt bortom molnen. När tiden är inne ska vi mötas igen. Älskade Altea, vi möts igen.

Den sista bilden är tagen av Fia

"Den som drar sig med mycket remtyg gagnar alltid sin sadelmakare men skadar ofta sin häst"

Snart drar jag upp till stallet och finaste ponnyn. Det finns ju inte så hemskt mycket att göra eftersom han inte är ridbar, men jag ska väl ge honom mat, rykta lite på honom och kanske går vi ut på en liten promenad eller till och med tränar ett par tricks. Och ridhuset (som vi använder som ligghall) behöver mockas.

Spännande! ;)

Jag tror nog att jag tar en liten promenad ändå, det är för fint väder för att inte vara ute i skogen.

 

Så var man tvåa då. Varken äldst och påväg ut, eller ny och grön. Jag minns hur det var i allra första början, då för ett år sedan. Jag hittade ingenstans. Mitt lokalsinne var verkligen helt förvirrat, för skolan är stor och ganska osammanhängande ibland eftersom den är gammal och tillbyggd flera gånger. Efter en vecka hade man lärt sig vart alla dörrar ledde och vilken trappa som var närmast, och då är det så svårt att tänka sig den gången då man inte hade en aning om vart man skulle gå.

För en vecka sedan var jag och red islandshästar med Fia och en kompis som aldrig suttit på en häst förut. Jag blev lite tagen på sängen när jag förstod att hon (såklart) inte ens visste hur man gasar, bromsar eller styr. Vad gör jag nu?, tänkte jag. Som tur var kom ridledaren och räddade mig och förklarade hur hon skulle göra.

Det ger lite perspektiv på detdär med ridningen och nybörjare. Det är lätt att tänka att "hur kan han rida så dåligt, så svårt är det ju inte", men jo, det är så svårt. Det som sitter i ryggmärgen för mig som ryttare är fullkomligt okänt för en som aldrig ridit förut. Precis som med att hitta på en stor skola så kommer finkänsligheten med tiden, med rätt hjälp från häst och tränare, men det tar mycket längre tid än att lära sig hitta i en byggnad.

Det har trillat in lite höstnyheter på Hööks hemsida, och jag skulle absolut inte säga nej till det här tränset:



Vad tror ni? Skulle det passa på Vannes?

Den här grimman är jag också lite sugen på, men ponnyn har ju så många grimmor redan... Den ser så himla mysig ut bara!

Kaninerna i mitt liv heter Törnrosa och Mysak, och deras respektive partners.

Törnrosa köpte jag från en djuraffär i Juli 2006, hon är en viltgråmantlad dvärgvädur och väldigt mysig att gosa med när man behöver något litet, varmt och mjukt att krama. Hon bor ihop med sin älskare och bror, en viltgrå dvärgvädurshane som är lika teddybjörnslik som det låter - hans namn är Tufs.

Mysak är en omplaceringskanin, honom köpte vi som tvååring 2009. Han är en madagaskarfärgad dvärgvädur med glimten i ögat som alltid ställer upp för ett gott skratt. Hans sambo heter Schack och är Tufs och Törnrosas svartmantlade dotter.

Såhär på sommarlovets slutspurt skriver jag den här bloggens första "riktiga" inlägg. Den handlar om mig och Vannes, D-ponnyn som jag är medryttare på. Iår har varit ett tufft år för oss med skador och annat, nu senast har Vannes stått i över två månader eftersom han haft ont i foten. Nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis får den här bloggen följa vår väg tillbaka mot toppen! Vår egen topp förstås, men om man siktar på stjärnorna landar man i grantopparna!

Imorgon drar skolan igång igen. Det betyder tidiga morgnar, mörka kvällar, arbete, arbete, arbete. Dessutom betyder det att det blir mindre tid över att vara i stallet med finaste ponnyn. Jag är inte jättepepp. Då är det tur att det finns en ponny hemma i stallet som bara väntar på en skrittur i skogen så att man kan varva ner och lämna alla bekymmer på marken för en stund.

 

Vannes är hästen allt kretsar kring, ponnyn som vänder tillvaron upp-och-ner och ändå gör allt rätt. Tre dagar i veckan är han min och vi gör allt tillsammans. Mest gillar vi att rida ut i skogen och sträcka ut i en skön galopp, men lika ofta tränar vi dansrörelser i ridhuset och ibland kan det hända att vi hoppar hinder eller övar tricks.

När Vannes var ung importerades han från någonstans i västeuropa för att hamna på en liten ridskola i Västsverige. Han bröts ner totalt både fysiskt och psykiskt och har haft en lång väg tillbaka till där han är nu, trygg och lycklig. Att få Vannes förtroende är stort, helst går han sin egen väg, men ännu större är att få hans respekt.

För den som inte känner honom är nog Vannes mest bara jobbig och ouppfostrad, han står inte still, varnar för bett och sparkar när man ryktar honom och springer över en när man leder honom. Men min Diamant är mer än så. Han är mjuk och försiktig med mulen på ens axel, han är glad och positiv vart man än styr, han är mjuk och känslig i dressyren och river sällan ett hinder. Med Vannes vet man aldrig vad som händer, så varje dag blir ett äventyr.

Det dröjde länge innan jag vågade släppa Vannes i full galopp i skogen, och ännu längre innan jag gav mig ut på ett fält. Fortfarande bockar han då och då, mest när han kommer ur balans eller vill protestera mot att vi galopperar på en äng full med mat. Men jag har aldrig haft svårt för att sitta kvar på honom, och jag har aldrig varit rädd för att sitta upp igen.

Har han inte världens vackraste huvud?

Jag som bloggar här går allt som oftast under namnet Mela. Jag är sjutton år fyllda och pluggar andra året naturvetenskap på gymnasiet. Mycket av min fritid tillbringar jag i stallet, ett litet privatstall med fyra hästar och en stor lösdrift. Där är vi noga med att hästarna får leva så naturligt som möjligt och att ridningen aldrig innebär tvång eller våld. Jag tränar med Vannes för Markus Holst, något som skulle kunna kallas akademiskt ridkonst även om jag helst inte vill stoppa in mig själv i något fack.

Min familj består av mig själv, mamma, pappa, tre storebröder, min allra käraste tvillingsyster Sofia (Sfut@DV), en stor lurvig katta och fyra små luddiga kaniner.

Jag är same, fastän att jag bor i Västsverige, och fjällen och skogarna ligger mig nära om hjärtat. Jag älskar att vara ute i naturen, ensam eller med sällskap, låta tankarna vandra och lämna bekymren bakom mig.

Min ridkarriär inleddes på en större ridskola när jag var sex år och trampade på i godmodig takt fram tills hösten 2006. Då blev jag medryttare på en liten gullig vit c-ponny som kallades Midde och var tränad enligt den akademiska ridkonsten. Hästarna på den lilla gården gick ute året om, skolösa och oklippta, något helt nytt för den ridskoleunge jag var.

Midde såldes våren därpå, men jag var fast i stallet med de lurviga hästarna och fortsatte rida på ett mulligt halvblodssto, Ircos Altea. Med tiden, av många olika anledningar, började jag rida en liten halvgalen ponny mer och mer. Vannes heter han och är den finaste ponny man kan tänka sig, men närmare går jag inte in på honom eftersom han fått en egen sida här på bloggen. Altea lämnade den här världen i början av Juni i år, föralltid älskad och saknad.

Här är jag!