Flyger i vinden

Bara en snabb uppdatering på vad jag och Vannes hittade på idag:

Lite tricks, sidvärts gick jättebra idag, och buga, snurra lite sämre och yoga jobbade vi inte så mkt med. De andra tre hästarna var också i manegen, alltid ett litet störningsmoment. Jag red lite, men barbacka i grimma så det var ju inte särskilt avancerat. Men Vannes var pigg och framåt så vi vågade oss till och med på att trava ett par steg.

Vi promenerade i skogen idag. Eller snarare, vi lekte i skogen. Jag red lite, men gick mest, runt träd, uppför backar, över träd, nerför backar. Hela tiden på mjukt gräs eller mossa - perfekt för nyavskodda hovar med små strålar och dessutom bra träning för ryggen. Vannes ömmade på grusvägen och lite på asfalten, men ingenting i skogen. Han var däremot irriterad av älglopporna som försökte bita honom. Stackars ponny.

Vi tricksade lite i skogen också - buga och lite bergsgeten. Allt går med en väska full av äppelbitar! ;)

Numera är Vannes en skolös pålle. Eftersom stallägaren inte vill att hennes hästar blir sparkade av järnskor fick Vannes också dra av sig sina, och jag kan inte annat än hålla med henne om att man inte vill ta risken, för det kan ju bli riktigt otrevliga skador.

Det kändes lite konstigt på dagens promenad att gå på vägen utan att höra det hemvana hovklappret av järnskor mot asfalten, men ändå mysigt med de dova fotstegen.

Har du din häst barfota, eller med skor? Varför?

Idag red jag Vannes för första gången sedan i Juni! Vi skrittade tio minuter i skogen, med lite klättring, och det var jättehärligt att känna hans rörelser under mig igen. Jag var hemma, liksom.



Full av positiv energi och på gott humör ser jag fram emot sista helgen i november!

Jag är lite insnöad på skogspromenader just nu, det är så mysigt och Vannes är så glad och positiv. Idag följde Fia med på Nöten, och vi fick sällskap av Kajsa, en släkting som bor oss just nu. Kajsa klagade på att Vannes trampade henne på fötterna, jag förstår inte vad det kan komma ifrån. Han som är så väluppfostrad! ;)

Kajsa och Vannes

 

Vannes är hästen allt kretsar kring, ponnyn som vänder tillvaron upp-och-ner och ändå gör allt rätt. Tre dagar i veckan är han min och vi gör allt tillsammans. Mest gillar vi att rida ut i skogen och sträcka ut i en skön galopp, men lika ofta tränar vi dansrörelser i ridhuset och ibland kan det hända att vi hoppar hinder eller övar tricks.

När Vannes var ung importerades han från någonstans i västeuropa för att hamna på en liten ridskola i Västsverige. Han bröts ner totalt både fysiskt och psykiskt och har haft en lång väg tillbaka till där han är nu, trygg och lycklig. Att få Vannes förtroende är stort, helst går han sin egen väg, men ännu större är att få hans respekt.

För den som inte känner honom är nog Vannes mest bara jobbig och ouppfostrad, han står inte still, varnar för bett och sparkar när man ryktar honom och springer över en när man leder honom. Men min Diamant är mer än så. Han är mjuk och försiktig med mulen på ens axel, han är glad och positiv vart man än styr, han är mjuk och känslig i dressyren och river sällan ett hinder. Med Vannes vet man aldrig vad som händer, så varje dag blir ett äventyr.

Det dröjde länge innan jag vågade släppa Vannes i full galopp i skogen, och ännu längre innan jag gav mig ut på ett fält. Fortfarande bockar han då och då, mest när han kommer ur balans eller vill protestera mot att vi galopperar på en äng full med mat. Men jag har aldrig haft svårt för att sitta kvar på honom, och jag har aldrig varit rädd för att sitta upp igen.

Har han inte världens vackraste huvud?