Det är som svårast då
Det var Markus-träning igår och jag fick sitta på läktaren. Jag blir så himla ridsugen av att titta på när de andra kommer in med välryktade hästar och med massor av energi för nya övningar. Jag flätade Vannes man bara för att, och funderade på att gå ut i ridhuset och visa upp oss ändå, men det blev inte så.
Det blir ju inte lättare att sitta där heller när man får frågan:
Det blir ju inte lättare att sitta där heller när man får frågan:
Så ni tror att han blir bra igen?
Ja det är klart att jag tror! ville jag skrika. Hur skulle jag inte kunna göra det? Hur skulle jag kunna sitta här på läktaren och skratta och prata om jag inte trodde det?
Men vad svarar man? Jag vet ju inte. Jag hoppas bara, och kämpar varje dag för att tänka på nuet. Vi har det ändå ganska bra som det är, och han är ju mycket bättre än han var för två veckor sedan. Det är ju ganska mysigt att bara stå och rykta också, och fläta manen kan jag ju göra även om han är halt.
Jag har inga planer längre, eller åtminstone inga som innefattar att Vannes är frisk. Jag vill inte bli besviken. Jag vill inte titta tillbaka och se allt som vi tänkt göra men inte kunnat, jag vill se allt vi gjort. Jag vill njuta av det vi har här och nu och inte längta efter en osäker framtid.
Så snälla, fråga inte. Det är som det är sålänge som det är så och mer än så kan jag inte säga. Hade jag velat att någon skulle veta vad jag tror skulle jag säga det. Jag vet hur det är nu och mer vet jag inte. Jag vill bar vara nu, här och försöka vara glad ändå. Snälla, låt mig.
Men vad svarar man? Jag vet ju inte. Jag hoppas bara, och kämpar varje dag för att tänka på nuet. Vi har det ändå ganska bra som det är, och han är ju mycket bättre än han var för två veckor sedan. Det är ju ganska mysigt att bara stå och rykta också, och fläta manen kan jag ju göra även om han är halt.
Jag har inga planer längre, eller åtminstone inga som innefattar att Vannes är frisk. Jag vill inte bli besviken. Jag vill inte titta tillbaka och se allt som vi tänkt göra men inte kunnat, jag vill se allt vi gjort. Jag vill njuta av det vi har här och nu och inte längta efter en osäker framtid.
Så snälla, fråga inte. Det är som det är sålänge som det är så och mer än så kan jag inte säga. Hade jag velat att någon skulle veta vad jag tror skulle jag säga det. Jag vet hur det är nu och mer vet jag inte. Jag vill bar vara nu, här och försöka vara glad ändå. Snälla, låt mig.
Kommentarer
Postat av: Julia
sv; Kör på!
Postat av: Julia
sv; Kör på!
Postat av: Paulina
Håller tummarna!
Postat av: Anna
Mysig bild :)
Trackback
