Flyger i vinden

Igår Lovisa  var Fia och Lovisa ute och red med Nöten och Puss. Jag stannade i stllet och hade det mysigt med Vannes och Pi. Jag ryktdade Vannes (Vilket är en bedrift i sig) så att han blänkte och sedan tänkte jag egentligen putsa lite läder, men jag har ingen sadeltvål. Typiskt.

Vad anvönder ni för sadeltvål? Och hur ofta putsar ni läder? Jag gillar de med sprejflaska för det är så smidigt, me "riktig" tvål tycker jag gör rent bättre. Det är viktigt för mig att hålla lädret rent och mjukt, det är så trist att hålla på med stelt och smutsigt läder. Och fult är det också. Vad tycker ni?

Bild lånad från www.hooks.se

Vannes slappar i stallet

 

Jag har inte hunnit, och inte orkat blogga den senaste veckan. Jag har inte nån vidare lust nu heller, men jag vill ändå tacka de tappra som har varit inne här.

Vannes haltar fortfarande ganska grovt även om han är piggare än förut. Han äter smärtstillande och jag jobbar honom ingenting just nu. Alla hästarnas hovar har blivit sämre och ömmare  med de kopiösa regnmängderna och likaså Vannes, även om det inte märks så mycket jämte hältan. Det är mörkt när jag går upp om morgonen och skolan tar mer och mer energi. Det är alltså inte riktigt min tid just nu, känns det som.

Tack till dig som tog dig tid att läsa

Den här filmen är från i slutet av sommaren. Notera klappret av järnskor och min väldigt flåsiga stämma efter att jag sprungit.

Cette semaine je suis visité de Adèle, mon correspondant francais. Parce que, je ne vais pas pouvoir écrire trés beaucuop.

Och för er som inte riktigt hann med - den här veckan har jag besök av Adèle, min franska utbytesstudent. Därför kommer jag inte kunna skriva så mycket.

Jag tänkte åka upp till Vannes på onsdag, då är Adèle i Stockholm. Då blir det nog lite mer rida av, ute om det är fint väder, annars inne. Spännande, eller hur? Mer uppdatering kommer då :)

Det är gråmulet och regnar små små vattendroppar, sådär så att man blir blöt utan att man märker det. Imorgon kommer min franska utbytesstudent och det är massor att göra hemma, och det blir inte mindre stressat för att jag och Fia tänkt gå på bio i eftermiddag.

Och jag är så glad!

Jag var uppe i stallet i förmiddags och tränade Vannes i ridhuset och det gick så himla bra! Vi trickade lite, och buga satt som en smäck, sidvärts gick också jättebra, Kajsa var med och fick prova själv, och Vannes var så duktig så!

Sedan satt jag upp en liten stund, med remontgrimma bara, och Vannes Diamant var jättemjuk och härlig, han bjöd och var så glad och positiv. Vi travade ett varv och sen ville han inte skritta mer utan försökte öka takten hela tiden. Allt kändes bara bra och det verkar verkligen som att vi är påväg tillbaka nu, till dit vi var förut, innan allt det jobbiga började. Nu är det vår tid!

Imorgon kommer jag antagligen inte hinna uppdatera, så hoppas inte på för mycket. Men det är klart, vem vet vad som som hittar hit ändå?

Bara för att jag älskar bilden. Och min sötnin.

Igår hade jag tänkt mig ännu en mysig skogspromenad, men väl uppe i stallet fick jag en häftig inspiration till trickträning i ridhuset, så trickträning i ridhuset it was!

Jag kämpade med att hålla Vannes fokuserad på mig och med hjälp av en väska full med äpple gick det helt okej. Vi tricksade både buga, yoga, backa, sidvärts och snurra. Longeringen får vi jobba på däremot, ponnyn vill bara gå iväg för det är ju så tråååkigt!

"En järnväg med 7¼" spårvidd, 184 mm"

Jag var inte riktigt nöjd med den förra designen, så jag gjorde en ny, ljusare. Vad tycker ni om den?

Gillar ni den gamla bättre?

Ojojoj, vad det suger i mig. Länge har jag velat åka till Stockholm International Horse Show, och iår verkar shownumrena vara något alldeles extra. Se på det här!

Jag kan inte låta bli att beundra de enorma, men samtidigt ädla percheronhästarna. Kan ni?

Himlen var ljusgrå och regnet låg i luften, men jag och Vannes lät oss inte hindras! Ut på promenad skulle vi och ut på promenad kom vi. Vi gick lite i skogen, Vannes travade på eget bevåg och jag kunde inte se någon hälta. Härligt!

Just som vi var påväg ut kom Embla, stallhunden, springande efter oss och tänkte följa med. Jag försökte få henne att stanna, men vem kan stå emot en västgötaspets som tittar bedjande på en? Det blev alltså en ponny-hund-promenad :)

Embla sprang i förväg och visade vägen, en stig som jag aldrig följt förut. Mjukt och fint var det, och grönt! Jag såg en till stig som verkade värd att utforskas, men det får bli en annan gång. Tänk att man hittar nya ridvägar efter fem år!

 

Filmade lite promenad med mobilen också, men det  behöver redigeras lite före publicering. Väldigt mycket grönt sudd ;)

Hej så länge!

Om någon har tråkigt kan jag ju alltid ge rådet att läsa en serie eller två. Marie Bolk och Lena Furberg tecknar otroligt fina sereier om hästar och hästmänniskor, det är inte sällan jag blivit gråtfärdig efter att ha läst dem.

I senaste numret av MinHäst kan man läsa om mustangen Black, men nåra av mina favoriter är Svarta Björn, Lejonhjärta och Fibber av Lena Furberg och Till minne av Brunte, Fuego och U17 av Marie Bolk. Mulleserierna av Lena är alltid mysiga och roliga om man är mer på det humöret.

Man blir aldrig för gammal för serier!

Bild lånad härifrån

 

Slänger in en koninhoppningsfilm från i våras, det såg så tomt ut.

Imorse var det trist och grått ute, vattnet låg i pölar på gatan och himlen var full av tjocka moln. Under dagen kunde man höra regnet mot fönstret. Men så plötsligt, någon gång under eftermiddagen lättade himlen upp och visade den blå himlen och strålande solsken. Då är det svårt att inte vara glad!

Jag var inte uppe i stallet idag, och kommer nog inte vara där imorgon, men ni får gärna tipsa om vad jag ska skriva om för jag har noll fantasi just nu.

Den sista bilden är tagen av Fia

Snart drar jag upp till stallet och finaste ponnyn. Det finns ju inte så hemskt mycket att göra eftersom han inte är ridbar, men jag ska väl ge honom mat, rykta lite på honom och kanske går vi ut på en liten promenad eller till och med tränar ett par tricks. Och ridhuset (som vi använder som ligghall) behöver mockas.

Spännande! ;)

Jag tror nog att jag tar en liten promenad ändå, det är för fint väder för att inte vara ute i skogen.

 

Såhär på sommarlovets slutspurt skriver jag den här bloggens första "riktiga" inlägg. Den handlar om mig och Vannes, D-ponnyn som jag är medryttare på. Iår har varit ett tufft år för oss med skador och annat, nu senast har Vannes stått i över två månader eftersom han haft ont i foten. Nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis får den här bloggen följa vår väg tillbaka mot toppen! Vår egen topp förstås, men om man siktar på stjärnorna landar man i grantopparna!

Imorgon drar skolan igång igen. Det betyder tidiga morgnar, mörka kvällar, arbete, arbete, arbete. Dessutom betyder det att det blir mindre tid över att vara i stallet med finaste ponnyn. Jag är inte jättepepp. Då är det tur att det finns en ponny hemma i stallet som bara väntar på en skrittur i skogen så att man kan varva ner och lämna alla bekymmer på marken för en stund.

Jag som bloggar här går allt som oftast under namnet Mela. Jag är sjutton år fyllda och pluggar andra året naturvetenskap på gymnasiet. Mycket av min fritid tillbringar jag i stallet, ett litet privatstall med fyra hästar och en stor lösdrift. Där är vi noga med att hästarna får leva så naturligt som möjligt och att ridningen aldrig innebär tvång eller våld. Jag tränar med Vannes för Markus Holst, något som skulle kunna kallas akademiskt ridkonst även om jag helst inte vill stoppa in mig själv i något fack.

Min familj består av mig själv, mamma, pappa, tre storebröder, min allra käraste tvillingsyster Sofia (Sfut@DV), en stor lurvig katta och fyra små luddiga kaniner.

Jag är same, fastän att jag bor i Västsverige, och fjällen och skogarna ligger mig nära om hjärtat. Jag älskar att vara ute i naturen, ensam eller med sällskap, låta tankarna vandra och lämna bekymren bakom mig.

Min ridkarriär inleddes på en större ridskola när jag var sex år och trampade på i godmodig takt fram tills hösten 2006. Då blev jag medryttare på en liten gullig vit c-ponny som kallades Midde och var tränad enligt den akademiska ridkonsten. Hästarna på den lilla gården gick ute året om, skolösa och oklippta, något helt nytt för den ridskoleunge jag var.

Midde såldes våren därpå, men jag var fast i stallet med de lurviga hästarna och fortsatte rida på ett mulligt halvblodssto, Ircos Altea. Med tiden, av många olika anledningar, började jag rida en liten halvgalen ponny mer och mer. Vannes heter han och är den finaste ponny man kan tänka sig, men närmare går jag inte in på honom eftersom han fått en egen sida här på bloggen. Altea lämnade den här världen i början av Juni i år, föralltid älskad och saknad.