Flyger i vinden

2011 var inte vårt år. Vannes inledde Januari med en kortvarig hälta åtföljt av ryggont från februari till mars. Ett par markusträningar och clear-roundhoppningar avbrutna av mindre hältor hann vi med innan sommaren och Vannes första stora hälta i mitten på juni. Han blev frisk efter några veckor men bara ytterligare några veckor senare blev han sjuk igen. Återigen kom det onda i hovarna tillbaka efter en kort tids återhämtning och senare kom ännu ett anfall. Det fjärde. Orsaken till hältorna var inte uppenbara från början eftersom bara en hov i taget drabbades men vi kom ändå fram till att det var fång. I september blev Vannes av med järnskorna och hovarna har långsamt börjat få tillbaka sin naturliga form och storlek även om det ovanligt blöta vädret har sinkat en del. Oktober bjöd på de första promenaderna och tillslut, i november, efter fem månaders vila, kan jag sitta upp på Vannes igen. Sedan dess har det bara gått framåt. Vannes fick Easyboots så att vi kan utöka uteritterna ännu mer och vi tränade för Markus igen i December.

Årets största lycka och tillika största sorg tillkommer Altea. Vackra, underbara Altea. Vi hittade varandra igen, och förlorade varandra alltför snart. Den här gången för alltid. Jag kommer aldrig återse Altea, inte i den här världen. Något fick mig att kasta en blick mot henne i hagen påväg hem den där dagen i början på juni. Det var det sista jag såg av Irco's Altea, min läromästare och vän. Den snällaste och ärligaste av hästar och den trognaste av vänner. 2011 var hennes sista år, det tjugoförsta.