Tillbaka i vardagen, full av funderingar

Så var man tvåa då. Varken äldst och påväg ut, eller ny och grön. Jag minns hur det var i allra första början, då för ett år sedan. Jag hittade ingenstans. Mitt lokalsinne var verkligen helt förvirrat, för skolan är stor och ganska osammanhängande ibland eftersom den är gammal och tillbyggd flera gånger. Efter en vecka hade man lärt sig vart alla dörrar ledde och vilken trappa som var närmast, och då är det så svårt att tänka sig den gången då man inte hade en aning om vart man skulle gå.

För en vecka sedan var jag och red islandshästar med Fia och en kompis som aldrig suttit på en häst förut. Jag blev lite tagen på sängen när jag förstod att hon (såklart) inte ens visste hur man gasar, bromsar eller styr. Vad gör jag nu?, tänkte jag. Som tur var kom ridledaren och räddade mig och förklarade hur hon skulle göra.

Det ger lite perspektiv på detdär med ridningen och nybörjare. Det är lätt att tänka att "hur kan han rida så dåligt, så svårt är det ju inte", men jo, det är så svårt. Det som sitter i ryggmärgen för mig som ryttare är fullkomligt okänt för en som aldrig ridit förut. Precis som med att hitta på en stor skola så kommer finkänsligheten med tiden, med rätt hjälp från häst och tränare, men det tar mycket längre tid än att lära sig hitta i en byggnad.

Vi har alla varit små - här är jag på Altea



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Startsida

Vem flyger?


I den här bloggen hittar du mig och min medryttarponny Vannes. Vi håller till i Västsverige och sysslar med lite dressyr, skogsridning och hoppning mest för skojs skull. Mina två kaniner Törnrosa och Mysak får också vara med på ett hörn. Läs mer om oss via länkarna här nedanför!

Mela ∙ Vannes ∙ Kaninerna

Min profilbild

RSS 2.0